Folkbildningsrådet skriver i sin replik att den rättsliga grunden för insamlingen
av uppgifter om deltagarnas funktionsvariationer finns hos Statistiska
centralbyrån. Det är korrekt. Men det är inte där problemet ligger.
Ansvaret uppstår inte först hos SCB. Det uppstår redan hos oss som
utbildningsanordnare. Det är vi som ska samla in uppgifterna, göra
bedömningar och lämna dem vidare. Det är vår behandling och vårt ansvar
enligt dataskyddsförordningen.
Det är inte SCB som riskerar sanktioner om behandlingen visar sig strida mot
dataskyddslagen. Det är vi folkhögskolor som skulle vara
personuppgiftsansvariga för vår del av behandlingen. Folkbildningsrådet
konstruerar ett system där de ger order men vi tar risken. Det ansvaret kan
inte delegeras bort genom att hänvisa till en annan myndighets rättsliga grund.
Den frågan har återkommande lyfts sedan rapporteringen infördes 2018, utan
att få ett tydligt svar. Av den anledningen har vi på Bona folkhögskola inte
deltagit i rapporteringen. Och frågan kvarstår: vilken rättslig grund har vi för att
samla in och lämna vidare dessa uppgifter?
Den advokatfirma vi anlitat konstaterar att registreringen dessutom inte skulle
bygga på medicinska diagnoser eller formella utredningar, utan på pedagogiska
uppskattningar från vår personal. Det är känsliga personuppgifter som skulle
registreras på subjektiv grund, av personal utan medicinsk kompetens att göra
sådana bedömningar. Det innebär en betydande risk för felaktiga uppgifter –
och felaktiga uppgifter om en persons hälsa är inte bara ett juridiskt problem.
Det är ett intrång i en enskild människas integritet som är svårt att motivera och
ännu svårare att rätta till. Att hänvisa till SCB:s rättsliga grund besvarar inte
frågan om vårt ansvar i det ledet.
Folkbildningsrådet beskriver också sina förslag som resultatet av en lång dialog
med sektorn. Det är svårt att känna igen den bilden. Varken vi eller de
folkhögskolor vi känner i vår närhet har deltagit i någon sådan dialog. Vi ställer
oss frågan: när ägde den rum, och i vilken form? Var finns konsekvensanalysen
som visar vilka grupper som påverkas av en 50-procentsgräns för
distansundervisning?
Det är två olika frågor, men de pekar i samma riktning. När rapportering av
känsliga uppgifter görs obligatorisk utan att ansvarsförhållanden klargörs, och
när styrande villkor införs utan faktisk dialog, sker en förskjutning – från ansvar
nära verksamheten till styrning på avstånd. Det är en principiell förändring.
Folkbildningen bygger på tillit, frivillighet och ett tydligt deltagarperspektiv. Den
förutsätter också att ansvar inte bara utkrävs – utan är begripligt, motiverat och
möjligt att bära.
Att hänvisa till SCB besvarar inte frågan om vårt ansvar. Att hänvisa till dialog
som inte ägt rum skapar inte legitimitet. Ansvar kan inte delegeras. Men det kan
förskjutas. Frågan är om Folkbildningsrådet ser – och är berett att ta ansvar för
– konsekvenserna av just det.
Anneli Dahlqvist, rektor Bona folkhögskola