Socionomen Ida Sundén gick skrivarkursen Textlabbet på Bona för ett par år sedan. Idag romandebuterar hon med ”Tillsammans är vi två” på Vintergård Förlag. Det är en historia där missbruk och medberoende står i centrum för några människors liv och som handlar om att alla – oavsett vem vi är – har våra svårigheter att hantera.
2018 bestämde sig Ida för att ta en paus från sitt socionomjobb för att ge sig tid att skriva. Hon ville gå en skrivarkurs och fastnade för Textlabbet på Bona. Hon sökte och kom in.
Brottades med sitt språk innan hon hittade sin berättarröst
– Vid den tiden hade jag ingen i min närhet som skrev, så att få prata text och att träffa andra som förstår processen kring skrivandet betydde mycket. Att gå en kurs var ett bra sätt att få struktur på skrivandet, med inlämningarna och träffarna. Det var lärorikt att läsa andras texter och att ge och få respons, både från andra deltagare och från lärarna, säger Ida.
Ida berättar att det tog ganska lång tid för henne att tvätta bort ”myndighetssvenskan” och kraven på att vara objektiv och att alltid ha belägg för det hon skrev. Som socionom hade hon mest skrivit utredningar och rapporter under många år, med undantag för enstaka noveller och dikter.
– Det tog ett tag innan jag kände mig mer fri i mitt skrivande, och kunde vila i att jag fick hitta på vad jag ville med texten. Där var skrivkursen till hjälp, både genom att jag fick tid att prova mig fram och att få respons från de andra kring vad som funkade och inte, berättar hon.
En påhittad historia med fiktiva karaktärer
”Tillsammans är vi två” är en berättelse som växte fram ur en av karaktärerna, Gunnel, som följt Ida sedan tonåren.
– Jag hade länge haft en tanke om att jag ville skriva om människor som rör sig i varandras närhet men aldrig träffas. Som grannar eller människor som passerar en viss plats varje dag, men missar varandra med någon enstaka minut.
Även om Gunnel är en karaktär som funnits länge hos Ida, är både handlingen och personerna i romanen påhittade.
– Men en nära släkting gick bort till följd av missbruk i ung ålder, vilket har påverkat mig mycket. Det var oerhört jobbiga år för hela familjen när hans missbruk eskalerade och senare ledde till att han gick bort, säger Ida.
Läkande skrivande
Ida tror inte att missbruk och medberoende hade blivit så centralt i boken om hon inte upplevt på nära håll hur illa såväl den som missbrukar som människor omkring far av det. Hon beskriver hur hon alltid har använt skrivande som en ventil, att hon har stort behov att sätta ord på det hon tänker och känner och har lättast att göra det i skrift.
– Jag skriver mycket dagbok och har gjort det ända sedan jag var liten. Att skriva ”Tillsammans är vi två” var också ett sätt att bearbeta mina tankar kring det jag och min familj gick igenom. Jag hade ett väldigt starkt behov att skriva en historia som innehöll någon slags hopp. Lite som att skriva ett eget slut.
Idas tre bästa tips för att skriva om svåra saker och trauman
- Ta skrivandet på allvar. Var beredd på att skrivande kan ta tid och våga ta det på allvar. Det gäller egentligen allt skrivande. Det kan vara svårt att skriva när det pågår mycket annat i livet, särskilt om saker som berör en på djupet.
- Tillåt dig att skriva fritt. Att inte bry sig om att det ska bli bra eller att någon annan ska läsa blir extra viktigt för den som skriver om svåra saker. Det är extra viktigt att vara varsam med sig själv under skrivprocessen.
- Delta i en kurs där du kan bli speglad och bekräftad. Det är värdefullt att få feedback från kursledaren och de andra deltagarna. Gå antingen en kurs med fokus på skrivande i allmänhet eller så kallat läkande skrivande. Du känner bäst själv vad som passar.