I ledaren ”Distansundervisning en räddning för hemmasittare”, den 28 augusti, skriver Malin Lernfelt från Liberala Nyhetsbyrån att distansundervisning kan vara en räddning för hemmasittare. Det är bra att den här aktuella frågan lyfts, och att alternativ till det traditionella lärandet på plats i skolan diskuteras. Men jag undrar hur insatt Lernfelt verkligen är i varför barn och unga inte vill gå till skolan och vad som behövs för att förändra det.
Lernfelt lyfter brist på struktur och lugn och ro som anledningar till att tiotusentals barn och unga inte vill gå till skolan. Som folkhögskola möter vi många av de här barnen när de sedan kommer till oss för att läsa igen grundskola eller gymnasium. Vår erfarenhet är inte att det är ljudnivån, en stressig miljö eller brist på struktur som brukar vara de största problemen, utan hur de bemöts av framför allt vuxna i lärmiljöerna. Vår uppfattning är att den obligatoriska skolan inte tar hand om alla unga. Det finns åtskilliga berättelser om oförstående och moraliserande bland de vuxna i skolmiljöerna. Det kanske snarare handlar om skadlig skolnärvaro än om problematisk skolfrånvaro. Som en 18-åring så klokt uttryckte det i boken ”1000 tomma skolbänkar”.
De unga vittnar om vuxnas oförmåga att lyssna och sätta sig in i deras förutsättningar och eventuella begränsningar på grund av diagnoser. Det tycks vara där roten till problemet ligger för många. Alla passar inte in i det traditionella systemet, då måste vi kunna förstå hur vi ska anpassa det så att alla får plats och kommer framåt.
Vår erfarenhet är att det är på gymnasiet som de stora problemen börjar, inte på grundskolan som Lernfelt menar. Gymnasiet har ett tuffare klimat och här tycks individanpassning falla bort, om den fanns i grundskolan. Är det en resursfråga eller handlar det om en annan kravställning gentemot de unga på gymnasiet? Behöver en individ mindre stöd och förstående omgivning för att denne blir ett år äldre och byter skolbyggnad?
Vidare skriver Lernfelt att ”i grunden behöver alla människor umgås med andra och ingå i ett socialt sammanhang”. Det stämmer att vi har ett behov av interaktion och umgänge med andra, men samtidigt är lärandet alltid en individuell process och det kanske inte är i lärandet som alla individer behöver, eller ens kan hantera, den sociala delen. Det sociala sammanhanget kan i stället komma i andra sammanhang, och på andra tider på dygnet. Många med diagnoser hittar till exempel gemenskap i de digitala kanalerna. Den absoluta vinsten är att man får kontakt och vänskapsrelationer med varandra. Var är kanske mindre viktigt.
Och så en reflektion om hetsen att gå tillbaka till skolan efter en tid hemma med distansundervisning. När vi vuxna blir sjukskrivna från arbetet på grund av till exempel utbrändhet så utarbetas en plan för en hållbar tillbakagång. Vi börjar sakta och skalar sedan upp arbetstiden, vi kanske får andra arbetsuppgifter, och kanske byter vi miljö eller till och med arbetsplats. Men de unga, de ska tillbaka. Till samma miljö, samma lärare, samma klass, samma allt. Vad är skillnaden på ett barn som mår dåligt och en vuxen som mår dåligt? Vi måste börja lyssna på våra barn och unga, och faktiskt börja diskutera skadlig skolnärvaro snarare än problematisk skolfrånvaro. Kanske är den digitala undervisningen det bästa för vissa individer. Hos oss på Bona ger vi möjligheter att kunna välja sitt arbetssätt då allting är digitaliserat. Det skapar en positiv miljö där många trivs. För någonstans är väl inte lärandet förknippat till en byggnad?
Anneli Dahlqvist, rektor på Bona folkhögskola