– Läxa? Inte kan du väl ge deltagarna läxa – vi är ju på folkhögskola!
Kollegan stirrade förskräckt på mig. Sen berättade jag hur det var. Egentligen. Jodå, deltagarna på Bona folkhögskolas Etableringskurs hade faktiskt läxa över helgen. På sätt och vis hade deltagarna själva bullat upp för det. Enstavigheten i svaren jag ofta fick i början av lektionerna gjorde att vi riskerade att stå och stampa.
– Hur har du haft det i helgen?
– Bra.
– Mår du bra?
– Ja.
Vi tar sen såklart upp massor av nya ord, vi repeterar, tränar uttal, gör charader. Men det är i klassrummets trygga famn. Vi måste gå vidare!
Jag menade att det kan kännas bra att säga nåt annat ”där ute”, nåt mer än bara ”ja”, ”nej”, ”bra” eller ”tack” när man pratar med en så kallad målspråkstalare, vilket ju oftast är lika med en person med svenska som modersmål.
Av alla de där främmande orden som pressas in i ens huvud den första tiden i Sverige så kommer bara ett pinsamt fåtal fram ur ens mun. Det är väldigt jobbigt. Särskilt när man ju är en fullvuxen människa med ett eget modersmål.
När man har tankar, idéer, erfarenheter, kunskaper och känslor som alla andra men samtidigt så svårt att formulera dem i detta nya landet. Så att den andre förstår. Och de egna barnen ska vi inte nämna. De pratar ju redan så bra svenska tycker den vuxne. Det bara bubblar fram ur dom…
Frustrationen!
Ta till exempel, sa jag och spände blicken i klassen, ta nåt som alla gör: ni går och handlar. Ni köper mat. I MATAFFÄREN. Ni vet; Coop, ICA, Willys,Netto, Lidl…
Ni är framme hos kassörskan och betalar, men det slutar alltid på samma sätt. Sista frågan är ”Vill du ha kvittot?” Vad svarar ni då? (gruppen diskuterar nu en stund på samtidig tigrinja, arabiska, kurdiska, svenska och fragment av ytterligare tre språk)
”Vi säger ja eller nej”.
– Javisst säger jag, men nu ska ni fuska. Nu ska ni inte svara så. Ni ska byta ut det enda ordet ”ja” mot ett annat. Ni lär in det på förhand så att ni är beredda. Ni svarar med ord som bara bara de som varit hela livet – eller i alla fall många år – i Sverige säger. Så ser vi vad som händer.
Jag skriver orden på tavlan:
”Ja, toppen!”
”Ja, superbra”
”Ja, görbra!”
”Kanon!”
Efter en brasklapp om att ”görbra” inte begrips av alla i Sverige men att alla östgötar förstår precis så är vi redo. Klassen lovar att testa ett eller flera av uttrycken under helgen.
På måndag morron börjar vi med en liten rutin vi infört i klassrummet: ”heta stolen”. Någon eller några får sitta där längst fram en stund. Vi ställer frågor om nåt och den i ”heta stolen” ska svara, men bara på svenska.
Det funkar oftast bra. Det blir lite fokus. Vi fjantar oss lite teatraliskt kring stolen ibland. Jag kan knappt nudda den, den bränns! Barnsligt kan tyckas, men vi har roligt och att få skratta tillsammans är skönt.
Men idag blir det ingen het stol, vi har inte tid visar det sig. Jag kommer plötsligt ihåg att fråga om det gick bra med läxan och nästan halva klassen har vågat sig på att testa!
– Kassörskan såg jätteglad ut när jag svarade ”toppen!” konstaterar en kvinna leende.
En kille som bor i Skänninge berättar att han träffat grannar som nu för första gången tilltalat honom på eget initiativ. Några tanter frågade honom om han trivdes i skolan.
– Jag svarade ”superbra!” Dom slutade inte prata!
En trebarnsmamma från Mjölby tar till orda, det lyser i hennes ögon:
– Hon i kassan frågade om jag skulle ha kvittot och ja sa ”ja, görbra!” Då var det en man som stod bakom mig närmast i kön och han hörde mig. Han började prata non-stop, ”bla-bla-bla-bla” – massor som jag inte förstod. Jag blev rädd och tänkte ”vad ska jag göra nu? Jag kan inte svara…
– Egentligen ville jag bara springa min väg med min matvagn men det var ju väldigt roligt också, annorlunda för mig.
Vi pratar i hela klassen en stund om vad detta gav. Vi reflekterar, om vi ska prata finspråk. Alla är klara över att ett enda litet ordval ger stor effekt. Att de nu använt nåt litet ord som kanske annars inte används naturligt förrän man varit fem-sex år i Sverige.
Och att omgivningen tar det för givet. Att det var kul att prova, att det till och med kan påverka den fortsatt kommunikationen och relationen till den man kommunicerar med. Det gör nåt med självförtroendet och – tror jag – lusten att lära.
Numera, när vi hälsar på morronen i skolan och frågar hur vi mår flinar vi lite mot varann och svarar:
”Superduper-bra!”
Lars Christophersen, lärare på Bona folkhögskola