Välj en sida

När ny teknik diskuteras är det förvånansvärt ofta som det blir en kamp mellan två läger. På en sidan finns pessimisterna som menar att all teknik är farlig för våra hjärnor, våra barn och vårt kulturliv. På andra sidan står optimisterna som tror att tekniken kommer att komma med lösningarna på alla samhällets problem.

Sådana diskussioner leder sällan till annat än dålig stämning. Det som däremot leder till någonting, är att testa tekniken själv. Så tänker i varje fall Hannes Runheim, som varit mattelärare hos oss i sju år.

– Det är lätt att tycka massa saker. Men det är i själva upplevelsen som vi verkligen förstår tekniken. När du eller deltagarna provar så hittar du både brister och möjligheter, och får idéer om hur det kan användas för undervisningen – eller inte. Alla organisationer behöver ägna sig åt sådan forskning och utveckling. Ibland går det bra, ibland inte. Men man måste göra det. Annars kommer man aldrig framåt, menar Hannes.

Alla organisationer behöver ägna sig åt sådan forskning och utveckling. Ibland går det bra, ibland inte. Men man måste göra det. Annars kommer man aldrig framåt.

Ett exempel är smartklockorna som vi börjat använda här. Det är en slags armbandsklocka som är kopplad till en smartphone så att vi inte behöver ta upp telefonen för att t.ex svara på samtal och SMS. “Jaha, men då kan man ju lika gärna plocka upp telefonen? Helt onödigt!”, tänker pessimisten. Men vi som har testat vet bättre än så.

– Mina deltagare vill ofta sitta avskilt för att kunna koncentrera sig. Förut fick jag gå runt och kolla till dem, tills vi kom på att de kunde skicka SMS till mig när de behövde hjälp. Problemet var att jag missade dem ibland och det var omständligt att plocka upp telefonen hela tiden. Men med smartklockan så missar jag sällan några SMS, jag ser direkt vem som behöver hjälp och var jag behöver gå. Det funkar jättebra. Sedan blir det viktigare att även gå till de deltagare som inte behöver så mycket stöd. Vi får absolut inte tappa kontakten med varandra, säger Hannes.

Här på Bona avsätter vi resurser för att lärare ska kunna prova sig fram med digitalisering. Så är det inte på alla skolor, och då blir det givetvis svårare att arbeta så här.

– En lärare i den situationen kan bli rädd för att göra fel – för att slösa med skolans pengar. Där tror jag det är viktigt att börja i liten skala. Det kan räcka med att testa på två deltagare för att veta om det fungerar. Då får du positiv feedback och lite mer självförtroende, för att fortsätta bygga vidare på det.