Hej då år 2020, jag glömmer dig gärna och hoppas på ett 2021. Ett nytt år med förhoppningsvis, och i alla fall så småningom, en minskad rädsla och med mer av fysisk ickedistans…
Häromveckan hade jag, som bor i grannkommunen Vadstena, ett av mina sällsynta ärenden in till Motala centrum. Det var mitt på eftermiddan och mörkret var i antågande.
Motala var dött.
Stendött. Inte ett liv, inte en människa i sikte.
Neutronbomben som kallas pandemi hade slagit ned och schasat hem oss alla, nu sittandes i våra små lägenheter och hus, förhoppningsvis med ett fungerande wi-fi som sista livlina ut mot det övriga människosläktet, liksom vi bestående av ett antal mer eller mindre guppande huvuden i ett möte i zoom…
Uppfylld av dessa tomma gator och tankar åkte jag hem.
Som för att skaffa mig en besvärjelse mot den här tidens oformliga
ovisshet satte jag mig ner med gitarren och skrev denna trudelutt.
”Det måste gå”. Jag tänkte så.
För att det måste det.
Och för att det gör det. Inte minst här på Bona folkhögskola.
I alla fall om vi lyssnar på varandra och gläds åt våra olikheter som individer.
För vi har också gemensamma mål, vi vet ju det.
Vi vill lära oss mer och mer, om varandra och om vår omvärld.
Detta tror jag för övrigt gäller oss alla, inte bara personal och
deltagare på Bona folkhögskola. Vad tror du?
God Jul och Gott Nytt År!
Lars Christophersen, lärare på Bona folkhögskola