Om du gillar vilda böcker som utmanar både skrivregler och samhällsnormer, så är detta boken för dig. Utelåst – uppväxtnostalgi för freaks började formas här i Textlabbet för fem år sedan. Och nu ges den ut på det rebelliska förlaget Dockhaveri.
Boken är skriven av Alex Alvina Chamberland som föddes i Kalifornien men som länge bott i Sverige. Alex har bland annat varit språkrör för Grön Ungdom 2005-2008 och varit utomparlamentarisk aktivist i frågor som queerfeminism, djurrätt och antikapitalism. Vi ställde några frågor till Alex om boken.
Hur känns det att din bok ska komma ut?
Usch, nej, vad pinsam jag är, det första jag kom att tänka på när jag läste den här frågan var “Nu kommer alla känslorna på en och samma gång”, vilket är en låt av Gyllene Tider (Eller Gessle? Eller Ledin? Definitivt inte Leila K i alla fall), tror jag, som jag bara hört via min mamma.
Nåväl, vad jag väl egentligen menar/vill säga är att det är kul och spännande, men spänningen är OLYDIG, och jag tycker också att det känns sjukt läskigt att andra ska läsa mig och ha åsikter om mitt skrivande. Att andra ska ta del av ett verk, som är lika fylld av egna erfarenheter som av påhitt och fantasier, och jag hoppas inte att folk går och undrar över vad som faktiskt hänt i verkligheten, för det är egentligen inte så relevant. En tröstfilt, men också något som gör att den maniska extasen inte skjuter i taket, är att jag har lite distans till verket – erfarenheterna som beskrivs ligger 15 år bakåt i tiden och jag skrev största delen av manuset för 5 år sedan.
Jag befinner mig någon annan stans i livet och rent litterärt just nu, jag skriver inte längre på samma sätt, men har kommit till ro (tror jag!) med att respektera det här verkets personlighet och ursprungliga intentioner.
Är det samma manus som du jobbade med under tiden på Textlabbet?
Här kan jag lyckas med att skriva ett kort svar för en gångs skull: Ja!
Hur lång tid tog arbetet totalt sett och vad var svårast med att skriva en roman?
Grovjobbet tog 1,5 år, sen tog det lång tid för mig att städa upp efter mig själv, såväl litterärt som i livet. För mig är det svåraste alltid FORM, usch vad tråkigt det känns. Men jag är verkligen en människa som fungerar i kraftfulla vågor och flöden, det här med struktur är något som jag är dålig på samt ointresserad av.
För egen del tycker jag egentligen bara att det är ett ytterst litet problem, nästan alla mina favoritförfattares verk har varit virrvarr av ogräs och tårar och utbrott och uppbrott och tankeKÄNSLOR och konststycken och inga styckesindelningar och cirkulära snarare än linjära. Jag börjar till slut låta min röst slå sig till ro där. Men det ÄR svårt. För du blir mycket mer motarbetad som författarinna om du envisas med att skriva på det sättet.
Ofta känner jag mig som Violette Leduc, med ett starkt behov av en räddare-i-nöden vid namn Simone de Beauvoir, som “bringar lite ordning i all min kärlek,” som Violette uttryckte det. Förhoppningsvis är det en sån grej som blir lättare ju äldre en blir.
Har du några tips till den som vill skriva en uppväxtskildring?
Att skruva till skiten. Det har skrivits så många linjära uppväxtskildringar, framförallt av/om utsatta grupper, som är lätta att konsumera. Det räcker nu, för det räcker inte, varken politiskt eller litterärt.
Gör något mer spännande och annorlunda och explosivt. Ta risker. Gör parodi. Ta språket på blodigt allvar. Våga misslyckas. Blanda genrer hejvilt. Annars kommer i alla fall inte jag att palla läsa den 😉 (men sen tycker jag också att du ska strunta i dina läsares åsikter och köra så djupt det bara går åt ditt håll (vet du inte vilket håll det är? Bra! SÖK! SÖK! SÖK! Det måste vi fortsätta göra hela tiden!), så skit gärna i mina åsikter också!!!!! Så blir verkligt intressant litteratur till!)
Vad händer nu? Tänker du skriva nåt mer?
Alltså grejen är den att jag ju skrev det här manuset för flera år sedan. Under de senaste 3-4 åren har jag skrivit på två andra manus på engelska (engelska är mitt egentliga modersmål), varav det ena är på väg att bli klart, hoppas jag, och det andra vet jag inte vad jag ska mig till med. Kanske sliter jag mitt hår lite till och kastar såväl håret som manuset i en öppen eld och ser vilka ord och bokstäver och siffror som finns kvar efter det brunnit färdigt. Nej, det kommer jag inte att göra, cut up-teknik är inte min grej, inte ens när verktyget är eld & lågor.
Avslutningsvis: Efter dessa två engelska manus vet jag inte om jag någonsin kommer att skriva igen. Fast det är inte sant, för det är genom skrivandet som jag andas. Jag måste bara få vila och hålla andan under vattnet i ett varmt medelhav eller hett badkar en liten, eller lång stund, och se vem jag är när jag återvänder till ytan… Jag har tränat konstsim och där lärde vi oss att tillbringa lång tid under vattenytan genom att slappna av, så jag ska nog klara av att låta bli produktivitetshets och hålla käften tills jag har något viktigt att säga.
Nyfiken på boken? Läs mer här.