Välj en sida

Bloggen

Görbra! Superbra! Kanon!

Görbra! Superbra! Kanon!

 – Läxa? Inte kan du väl ge deltagarna läxa – vi är ju på folkhögskola!

Kollegan stirrade förskräckt på mig. Sen berättade jag hur det var. Egentligen. Jodå, deltagarna på Bona folkhögskolas Etableringskurs hade faktiskt läxa över helgen. På sätt och vis hade deltagarna själva bullat upp för det. Enstavigheten i svaren jag ofta fick i början av lektionerna gjorde att vi riskerade att stå och stampa.

 – Hur har du haft det i helgen?
 – Bra.
 – Mår du bra?
 – Ja.

Vi tar sen såklart upp massor av nya ord, vi repeterar, tränar uttal, gör charader. Men det är i klassrummets trygga famn. Vi måste gå vidare!

Jag menade att det kan kännas bra att säga nåt annat ”där ute”, nåt mer än bara ”ja”, ”nej”, ”bra” eller ”tack” när man pratar med en så kallad målspråkstalare, vilket ju oftast är lika med en person med svenska som modersmål.

Av alla de där främmande orden som pressas in i ens huvud den första tiden i Sverige så kommer bara ett pinsamt fåtal fram ur ens mun. Det är väldigt jobbigt. Särskilt när man ju är en fullvuxen människa med ett eget modersmål.

När man har tankar, idéer, erfarenheter, kunskaper och känslor som alla andra men samtidigt så svårt att formulera dem i detta nya landet. Så att den andre förstår. Och de egna barnen ska vi inte nämna. De pratar ju redan så bra svenska tycker den vuxne. Det bara bubblar fram ur dom…
Frustrationen!

Ta till exempel, sa jag och spände blicken i klassen, ta nåt som alla gör: ni går och handlar. Ni köper mat. I MATAFFÄREN. Ni vet; Coop, ICA, Willys,Netto, Lidl…
Ni är framme hos kassörskan och betalar, men det slutar alltid på samma sätt. Sista frågan är ”Vill du ha kvittot?” Vad svarar ni då? (gruppen diskuterar nu en stund på samtidig tigrinja, arabiska, kurdiska, svenska och fragment av ytterligare tre språk)

”Vi säger ja eller nej”.

 – Javisst säger jag, men nu ska ni fuska. Nu ska ni inte svara så. Ni ska byta ut det enda ordet ”ja” mot ett annat. Ni lär in det på förhand så att ni är beredda. Ni svarar med ord som bara bara de som varit hela livet – eller i alla fall många år – i Sverige säger. Så ser vi vad som händer.

Jag skriver orden på tavlan:

”Ja, toppen!”
”Ja, superbra”
”Ja, görbra!”
”Kanon!”

Efter en brasklapp om att ”görbra” inte begrips av alla i Sverige men att alla östgötar förstår precis så är vi redo. Klassen lovar att testa ett eller flera av uttrycken under helgen.

På måndag morron börjar vi med en liten rutin vi infört i klassrummet: ”heta stolen”. Någon eller några får sitta där längst fram en stund. Vi ställer frågor om nåt och den i ”heta stolen” ska svara, men bara på svenska.

Det funkar oftast bra. Det blir lite fokus. Vi fjantar oss lite teatraliskt kring stolen ibland. Jag kan knappt nudda den, den bränns! Barnsligt kan tyckas, men vi har roligt och att få skratta tillsammans är skönt.

Men idag blir det ingen het stol, vi har inte tid visar det sig. Jag kommer plötsligt ihåg att fråga om det gick bra med läxan och nästan halva klassen har vågat sig på att testa!

 – Kassörskan såg jätteglad ut när jag svarade ”toppen!” konstaterar en kvinna leende.

En kille som bor i Skänninge berättar att han träffat grannar som nu för första gången tilltalat honom på eget initiativ. Några tanter frågade honom om han trivdes i skolan.

 – Jag svarade ”superbra!” Dom slutade inte prata!

En trebarnsmamma från Mjölby tar till orda, det lyser i hennes ögon:

 – Hon i kassan frågade om jag skulle ha kvittot och ja sa ”ja, görbra!” Då var det en man som stod bakom mig närmast i kön och han hörde mig. Han började prata non-stop, ”bla-bla-bla-bla” – massor som jag inte förstod. Jag blev rädd och tänkte ”vad ska jag göra nu? Jag kan inte svara…

 – Egentligen ville jag bara springa min väg med min matvagn men det var ju väldigt roligt också, annorlunda för mig.

Vi pratar i hela klassen en stund om vad detta gav. Vi reflekterar, om vi ska prata finspråk. Alla är klara över att ett enda litet ordval ger stor effekt. Att de nu använt nåt litet ord som kanske annars inte används naturligt förrän man varit fem-sex år i Sverige.

Och att omgivningen tar det för givet. Att det var kul att prova, att det till och med kan påverka den fortsatt kommunikationen och relationen till den man kommunicerar med. Det gör nåt med självförtroendet och – tror jag – lusten att lära.

Numera, när vi hälsar på morronen i skolan och frågar hur vi mår flinar vi lite mot varann och svarar:
”Superduper-bra!”

Lars Christophersen, lärare på Bona folkhögskola

Ny utbildning för att sköta fastigheter

Ny utbildning för att sköta fastigheter

I Östergötland finns ett stort behov av fastighetsskötare just nu. Det är bland annat därför som vi kör igång en Fastighetsskötarutbildning här på Bona. Den börjar redan 12 november, så det är snabba ryck som gäller. Kanske har du en bekant som skulle vilja gå utbildningen? Tipsa dem gärna!

Utbildningen pågår i 25 veckor och har med alla grundläggande delar i yrket. Vi lär oss tekniska delar så som el, VVS och olika verktyg men även sociala bitar som service och bemötande. Som fastighetsskötare träffar man nämligen människor i eller kring deras hem, och då är det viktigt med vissa sociala färdigheter.

Ansök till fastighetsskötarutbildningen här.

För de som är mer intresserade av att bygga så har vi även en båtbyggarkurs och en husbyggarkurs här på Bona.

Vår nya engelsklärare

Vår nya engelsklärare

Förra veckan pratade vi med vår nya lärare Said, och den här veckan träffar vi Vin (uttalas “Vinn”) som är ny engelsklärare här på Bona.

Vin har en master i översättning från Syrien, där hon jobbade med att översätta mellan arabiska och engelska. Vin var även lärare i två år, innan kriget kom till Syrien. Då flydde hon till Sverige.

– När vi kom hit för tre år sedan så ville jag jobba som lärare, så jag gick Snabbspår för nyanlända lärare på Linköpings universitet. Nu läser jag till en examen som svensklärare, medan jag är engelsklärare här på Bona.

Vin imponeras av möjligheterna för vuxenstudier i Sverige. I Syrien går det nämligen inte att studera alls om man inte tog sig igenom grundskolan på första försöket.

– Jag gillar särskilt folkhögskolor. Deltagarna är här för att de vill, och inte för att de måste. De vet exakt vad de vill göra och kan själva välja vilka teman de vill arbeta med här på Bona. Det gör mitt jobb som lärare mycket roligare.

– Friheten gör att det blir mindre stress. Vi behöver inte följa en läroplan och då blir det lättare för deltagaren att upptäcka vad de vill göra i framtiden. Och det tror jag är väldigt viktigt.

Saids väg till Bona från Marocko via Italien

Saids väg till Bona från Marocko via Italien

Said är en av flera nya lärare här på Bona. Han jobbar som hjälplärare i matematik bredvid Hannes, samtidigt som han läser en kandidatexamen i matematik på Linköpings universitet.

Said växte upp i Marocko där han läste fysik och elektronik. Efter examen fanns det knappt några jobb att söka, så han flyttade till Italien där han stannade i tio år. 2012 bar det av till Sverige.

– Jag hade jobbat en del inom byggbranschen i Italien, så i Sverige startade jag ett byggföretag ihop med några andra i Södertälje. Tyvärr gick det inte så bra, så jag gick jag på SFI istället och skaffade taxilegitimation. Året därpå började jag läsa matematik på universitetet.

Nu har Said varit på Bona i ungefär två månader, och hjälper deltagarna med matten. Han försöker att närma sig eleverna långsamt, så att de känner sig trygga med honom. Och han tycker att de börjar bygga broar mellan varandra.

– Jag tycker om att göra matematik konkret. När jag gick i skolan i Marocko så var den alltid väldigt abstrakt. Men så verkar det inte alls vara i Sverige. Och det tycker jag är väldigt bra.

Said fortsätter att prata om skillnaderna mellan Marocko och Sverige.

 – I Marocko ledde inte mina studier till någonting. Jag fick ingen hjälp. Men här känner jag mig som en del i det här landet. Jag gör något för samhället. Och här känner jag mig trygg.

“Engagemanget märks på Bona”

“Engagemanget märks på Bona”

Nicklas Rudberg är ordförande i Bildningsnämnden i Motala, som ansvarar kommunens skolor och utbildning. För honom är folkhögskolorna viktiga för samhället, och Bona är viktigt för Motala. 

– Bona har en jättestor roll att fylla i Motala. Det är viktigt att människor kan få en andra chans i livet. Och det handlar inte bara om studier eller arbete. Att läsa på folkhögskola innebär ju ofta en personlighetsutveckling där man börjar tro mer på sig själv, säger Nicklas.

Nicklas nämner särskilt Allmän kurs för personer med funktionsvariationer. Där är det tydligt att deltagarna mötts av otillräckliga metoder i den kommunala skolan, men att de nu kan få en mer rättvis chans.

– Och det verkar ju funka bra. Jag var själv där och hälsade på en klass för några veckor sedan. Deltagarna verkade varken nervösa eller osäkra och jag fick en hel del skarpa frågor. Det verkade finnas självsäkerhet i botten av frågorna. Och jag känner mig alltid väl bemött när jag är på Bona. Och det märks att det finns ett engagemang i personalen som är djupt. Sådant uppskattar jag.

Nicklas pratar även om hur Bona har varit en lokal aktör i utvecklingen av verkstadsområdet, där skolan ligger. Vi var tidigt med i diskussioner och det är väldigt positivt, tycker Nicklas.

– Om jag fick önska så skulle folkhögskolorna få tillbaka en större aktiv roll i samhället. Och mer resurser. Och jag hoppas verkligen att Bona fortsätter att vara med och utveckla verkstadsområdet. Då finns det goda chanser att det blir en slags kulturstadsdel, säger Nicklas.

Bok för freaks från Textlabbet

Bok för freaks från Textlabbet

Om du gillar vilda böcker som utmanar både skrivregler och samhällsnormer, så är detta boken för dig. Utelåst – uppväxtnostalgi för freaks började formas här i Textlabbet för fem år sedan. Och nu ges den ut på det rebelliska förlaget Dockhaveri.

Boken är skriven av Alex Alvina Chamberland som föddes i Kalifornien men som länge bott i Sverige. Alex har bland annat varit språkrör för Grön Ungdom 2005-2008 och varit utomparlamentarisk aktivist i frågor som queerfeminism, djurrätt och antikapitalism. Vi ställde några frågor till Alex om boken.

Hur känns det att din bok ska komma ut?

Usch, nej, vad pinsam jag är, det första jag kom att tänka på när jag läste den här frågan var “Nu kommer alla känslorna på en och samma gång”, vilket är en låt av Gyllene Tider (Eller Gessle? Eller Ledin? Definitivt inte Leila K i alla fall), tror jag, som jag bara hört via min mamma.

Nåväl, vad jag väl egentligen menar/vill säga är att det är kul och spännande, men spänningen är OLYDIG, och jag tycker också att det känns sjukt läskigt att andra ska läsa mig och ha åsikter om mitt skrivande. Att andra ska ta del av ett verk, som är lika fylld av egna erfarenheter som av påhitt och fantasier, och jag hoppas inte att folk går och undrar över vad som faktiskt hänt i verkligheten, för det är egentligen inte så relevant. En tröstfilt, men också något som gör att den maniska extasen inte skjuter i taket, är att jag har lite distans till verket – erfarenheterna som beskrivs ligger 15 år bakåt i tiden och jag skrev största delen av manuset för 5 år sedan.

Jag befinner mig någon annan stans i livet och rent litterärt just nu, jag skriver inte längre på samma sätt, men har kommit till ro (tror jag!) med att respektera det här verkets personlighet och ursprungliga intentioner.

Är det samma manus som du jobbade med under tiden på Textlabbet?

Här kan jag lyckas med att skriva ett kort svar för en gångs skull: Ja!

Hur lång tid tog arbetet totalt sett och vad var svårast med att skriva en roman?

Grovjobbet tog 1,5 år, sen tog det lång tid för mig att städa upp efter mig själv, såväl litterärt som i livet. För mig är det svåraste alltid FORM, usch vad tråkigt det känns. Men jag är verkligen en människa som fungerar i kraftfulla vågor och flöden, det här med struktur är något som jag är dålig på samt ointresserad av.

För egen del tycker jag egentligen bara att det är ett ytterst litet problem, nästan alla mina favoritförfattares verk har varit virrvarr av ogräs och tårar och utbrott och uppbrott och tankeKÄNSLOR och konststycken och inga styckesindelningar och cirkulära snarare än linjära. Jag börjar till slut låta min röst slå sig till ro där. Men det ÄR svårt. För du blir mycket mer motarbetad som författarinna om du envisas med att skriva på det sättet.

Ofta känner jag mig som Violette Leduc, med ett starkt behov av en räddare-i-nöden vid namn Simone de Beauvoir, som “bringar lite ordning i all min kärlek,” som Violette uttryckte det. Förhoppningsvis är det en sån grej som blir lättare ju äldre en blir.

Har du några tips till den som vill skriva en uppväxtskildring?

Att skruva till skiten. Det har skrivits så många linjära uppväxtskildringar, framförallt av/om utsatta grupper, som är lätta att konsumera. Det räcker nu, för det räcker inte, varken politiskt eller litterärt.

Gör något mer spännande och annorlunda och explosivt. Ta risker. Gör parodi. Ta språket på blodigt allvar. Våga misslyckas. Blanda genrer hejvilt. Annars kommer i alla fall inte jag att palla läsa den 😉 (men sen tycker jag också att du ska strunta i dina läsares åsikter och köra så djupt det bara går åt ditt håll (vet du inte vilket håll det är? Bra! SÖK! SÖK! SÖK! Det måste vi fortsätta göra hela tiden!), så skit gärna i mina åsikter också!!!!! Så blir verkligt intressant litteratur till!)

Vad händer nu? Tänker du skriva nåt mer?

Alltså grejen är den att jag ju skrev det här manuset för flera år sedan. Under de senaste 3-4 åren har jag skrivit på två andra manus på engelska (engelska är mitt egentliga modersmål), varav det ena är på väg att bli klart, hoppas jag, och det andra vet jag inte vad jag ska mig till med. Kanske sliter jag mitt hår lite till och kastar såväl håret som manuset i en öppen eld och ser vilka ord och bokstäver och siffror som finns kvar efter det brunnit färdigt. Nej, det kommer jag inte att göra, cut up-teknik är inte min grej, inte ens när verktyget är eld & lågor.

Avslutningsvis: Efter dessa två engelska manus vet jag inte om jag någonsin kommer att skriva igen. Fast det är inte sant, för det är genom skrivandet som jag andas. Jag måste bara få vila och hålla andan under vattnet i ett varmt medelhav eller hett badkar en liten, eller lång stund, och se vem jag är när jag återvänder till ytan… Jag har tränat konstsim och där lärde vi oss att tillbringa lång tid under vattenytan genom att slappna av, så jag ska nog klara av att låta bli produktivitetshets och hålla käften tills jag har något viktigt att säga.

Nyfiken på boken? Läs mer här.

Möte om radikal folkbildning på Bona

Möte om radikal folkbildning på Bona

Behöver folkbildningen mer radikala ansatser? Ja, det tror i alla fall en nybildad grupp som träffades för första gången i somras här på Bona. En av initiativtagarna är Emma Duberg som går på folkhögskollärarprogrammet på Linköpings universitet. Tillsammans med Anna Hedman startade hon Radikala Folkbildare för att kunna sätta mer fokus på antirasism, feminism och antikapitalism.

–  Många inom folkbildningen skriver redan under på detta. Men vi kände att vi ville ha ett signalord, och gå steget längre. Vi vill göra något konkret i vardagen av visionerna som finns på många håll. På vissa folkhögskolor kan det vara svårt att göra det, särskilt på egen hand. Då är det bra att organisera sig så här, säger Emma.

Därför träffades en handfull radikala folkbildare på Bona under en helg för att lära sig av varandra. Valet föll på Bona bland annat eftersom vår kombination av marxistiska och praktiska kurser stämde med deras inriktning, och eftersom vi kunde erbjuda boende i kollektivhuset.

Helgen handlade mycket om att få kraft för att driva frågor framåt, och att våga vara lite bråkig. Att få stöd och inspiration från de andra, och att backa varandra. Hur ska visionerna få mer utrymme? Hur rekryterar vi? Hur kan vi jobba långsiktigt när det finns en kortsiktig politisk styrning? Ämnena var många.

– Vi är precis i startgroparna och arbetar fortfarande fram vad vi ska bli för något. Jag ser personligen gärna att vi bygger en slags pedagogisk plattform med metoder och strukturer som kan användas av alla för att ta fram egna radikala kurser. Men vi får se hur samtalen för oss framåt.

Emma betonar också att de vill lära sig mer av erfarna folkbildare, som jobbat med de här frågorna länge. Det är särskilt viktigt nu när många snart går i pension.

Vill du veta mer? Kanske vara med på nästa träff? Kontakta Emma (emma.duberg at gmail.com) så berättar hon mer.

Feministisk kvinnoträff på Bona

Feministisk kvinnoträff på Bona

I augusti träffades ett tjugotal östgötska kvinnor på Bona för att berätta och reflektera kring hur det är vara kvinnlig politiker i ett patriarkalt samhälle. Det var Vänsterpartiet som hade lånat våra lokaler för en regional kvinnoträff. Vi ringde upp Lilibet Gustafsson som är internfeministiskt ansvarig i Vänsterpartiet i Östergötland, för att prata om hur det gick.

– Jag har velat genomföra den här dagen länge, eftersom jag tycker att det är viktigt att träffas fysiskt för att prata feminism och utbyta erfarenheter. Och inte minst för att knyta band till varandra. Nu, efter att vi har träffats, känns det som att vi är starkare och dessutom har mycket lättare att kontakta varandra och be om hjälp eller fråga om råd, säger Lilibet.

Att valet föll på Bona var egentligen inte så konstigt. Många hade redan positiva anknytningar hit, och Vänsterpartiet i Östergötland äger också andelar i den ekonomiska föreningen som är huvudman för skolan. Lokalerna passade väldigt bra för kvinnoträffen och Coopet (vårt fik) lämpade sig väl för både panelsamtal, utbildning och diskussion i smågrupper.

Kvinnoträffen var bara för de som identifierar sig som kvinnor, och det provocerade så klart en och annan man. Somliga förstår inte varför separatistiska träffar ska behövas. Och det är just därför som de behövs, menar Lilibet.

– Många män förstår fortfarande inte hur tufft det är att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle. Och det är ännu tuffare att vara kvinnlig politiker. Vi politikerkvinnor behöver våra separatistiska träffar, för att kunna lära av varandra, och för att samtala om vår respektive situation i vardagen. Dessa träffar är dessutom en viktig del i Vänsterpartiets inre feministiska arbete, och det finns det kongressbeslut på.

– Jag skulle önska att män över lag försöker sätta sig in i hur det är att vara kvinna och aktiv politiker, genom att bara lyssna och ta in, i stället för att ifrågasätta, avslutar Lilibet.

Kategorier