Välj en sida

Bloggen

Raaaawwk!

Raaaawwk!

 

– Black Sabbath kan inte överskattas som band. Dom var all tung rocks gudfader och förfader till all Metal. Jesper Samuelsson och Tommy Forssén på allmän kurs kan det här med hårdrock. Undra på, boende i hårdrockarstaden Motala och själva aktiva som musiker som dom är.

Allmän kurs gymnasium har just avslutat ett temaarbete om 70-talet. Det har handlat om allt möjligt från tiden och en skärmutställning berättar om både tidstypiska frisyrer, interrail, spola kröken-propaganda och populära matlagningsrecept.

En del av utställningen handlar om musik i den tyngre skolan som hårdrock och heavy metal, bägge genrerna födda på slutet av 60-talet.

Det är kurskamraterna på allmän gymnasium Jesper och Tommy som står bakom och det framgår snabbt att de kan en hel del i ämnet. De har lyft fram tre musikaliska förgrundsgestalter från tiden; Deep Purple, Thin Lizzy och Black Sabbath.

Det visar sig att det grämer killarna lite att en annan minst lika given kandidat inte är med, nämligen Led Zeppelin. Men Black Sabbath, dom är ändå numero ett:

– Det var ju nåt helt nytt, några drägg från England som ägnat ungdomen åt småtjuveri och ströjobb gjorde plötsligt nåt nytt, ockult och lite skrämmande, medan alla andra hade blommor i sitt hår, säger Tommy.

Han menar att Black Sabbaths influenser inom den hårdeare musiken inte kan överskattas.

– De är nästan större än någonsin. All musik jag gör har också nåt element från Black Sabbath i sig, det är nåt med riffen och stämningen i musiken.

Egentligen skulle Tommy och Jesper göra en podd tillsammans, Tommy hade till och med skrivit manus men sen tröt tiden och det fick bli en utställning i stället.

Ser du den på skolan och vill veta mer så kan både Tommy och Jesper bidra med hur mycket fördjupning som helst. Fascinationen för hårdrockens urfäder är så väl uppenbar som entusiastisk. Rock on!

 

Jesper spelar bas i bandet ”Regular People”

Tommy spelar gitarr i bandet ”Sacred Widow”.

 

 

 

 

Full fart på båtbyggeri och snickeri

Full fart på båtbyggeri och snickeri

– Oliver behöver inte mycket instruktion, han är självgående, säger Caj Claesson, lärare på båtbyggeri- och snickeri-kursen på Bona. Oliver själv säger inte så mycket. Tålmodigt går han över de bord som snipan hittills fått, centimeter för centimeter och det märks att han trivs med jobbet. I andra änden av Bonas trivsamma båt- och husbyggelokal hålls några kurskompisar med stommen till ett redan beställt hus, klart till våren.

Men, åter till ”Olivers snipa”. Förlagan ligger framme på en hyvelbänk, ritningar över en snipa från år 1960. I vår ska hon i sjön för att sen genast tas upp igen efter test av täthet och flytförmåga.

–  Då blir det inredning, däck i mahogny och så ska vi göra i ordning botten som ska bära motorn, säger Caj och klappar kärleksfullt lite lätt på det som är på god väg att bli båt.

– Titta här, pekar Caj och visar upp några bilder från ett båtbyggeri på Orust han nyligen besökt. Där finns flera båtar i produktion.

– Visst är dom vackra? Men vi har minst lika bra verktyg som dom och vi kan bygga lika bra, säger Caj och lärarkollegan Orvar Ek hummar med, gillande.

Allt medan en av Cajs två boxrar snusar runt benen på oss alla, så väl runt besökare som deltagare och byggare. Allt går lugnt och metodiskt till här. En helt vanlig dag på byggeriet.

Temavecka ”Film”

Temavecka ”Film”

Temavecka på Bona, det är nåt speciellt det!
En lekfullhet som finns på lur annars också, under de vanliga skolveckorna, men som tycks blomma ut helt under temaveckan. Och skolans invandrardeltagare lär sig en massa av bara farten.

När det inte längre är lektioner med grammatik och nya ord. När det i stället är filmquiz, filmdiskussioner, svenska, amerikanska thailändska och syriska filmer (med engelsk textning)
Och där, och där!  behövs svenskan, i alla nya möten som sker mellan deltagare som annars inte jobbar ihop på samma intensiva sätt.

Öppna vilken dörr som helst och det är full aktivitet; några teatertjejer dokumenterar allt med filmkamera, några kvinnokursare gör radiointervjuer, en grupp gestaltar scener ur filmer och sätter ihop en egen pjäs, ytterligare en grupp låter sig uppfyllas av filmmusik.

– Jag tycker jättemycket om temaveckan. Jag pratar svenska mer naturligt, och mer, när vi egentligen gör nåt annat, som radio. Jag behöver språket för att kunna få jobb efter skolan, säger Lina Simonian på kvinnokursen.

May, Lina och Fidan på kvinnokursen tycker mycket om temaveckan.

Teori och praktik bjuder på mat

Teori och praktik bjuder på mat

Den som tittar in hos Teori och Praktik på fredagförmiddagar framöver möts av en förförisk väldoft från kursens kök. Lunch! Deltagarna turas om att laga maten och förutom klassen bjuds personal från skolans övriga kurser in för att låta sig väl smaka.

– Det ska vara mat med bra näring och vi behöver också träna oss så vi får upp en vana, säger Elin Pettersson, en av kursdeltagarna.

Elin Pettersson på Teori och Praktik

Som för oss alla varierar förstås matlagningsvanan inom gruppen. Alla är överens om att det känns bra att inte bara äta gott utan också att få lära sig vad som är mer eller mindre nyttigt att stoppa i sig.

– I broccolin är det zink och så är det proteiner i kycklingen, säger Jennifer Rylander med gaffeln i potatisgratängen.

Vi andra vid bordet tänker mest på att äta. För gott är det!

 

 

Kvinnan igår, idag och i morgon

Kvinnan igår, idag och i morgon

”När morfar och de andra männen kom hem serverade kvinnorna mat. När männen ätit klart fick kvinnorna och barnen ta det som fanns kvar”
”Nu är allt annorlunda. Kvinnor kan köra bil, klara ekonomi eller bli läkare, lika bra som den bästa man.”

Kvinnokursen arbetar sedan någon vecka tillbaka med temat ”min mormor, min mamma och min dotter”. Hur var det i till exempel Turkiet, Syrien eller Eritrea i början av 1900-talet?
Hur var kvinnornas villkor? Vad hade de för utbildning, jobb, framtidsdrömmar?

May, Sana och Lina och Benapha (skymd) testar ljudet i radiostudion på Bona.

Resultatet presenteras i ett berättarcafé på skolan. Deltagarna gör ett häfte tillsammans med texter och bilder från hemlandet om kvinnor förr, nu och sen. Det hela varvas på caféet med muntliga berättelser och radioinspelningar med inmixad musik.

Sana, Benapha, Lina, Maya och Nairouz gör sig redo att berätta om sina mor- eller farmödrar i radiostudion.

Kan du bygga en bro av bara papper och tejp?

Kan du bygga en bro av bara papper och tejp?

Oliver och Tobias på kursen Båtbyggeri och Snickeri kan.
Bygga en bro som håller för trailer med last. Det var uppgiften i en samarbetsövning som verkligen fångade deltagarna.

– Det blev ett samarbete där alla var med och bidrog med lösningar, säger lärare Petra Henriksson.
En timme tog de på sig, båtbyggar- och snickarkillarna på kursen. Det var noga med bärigheten. Daim kom på att rulla hårda papperscylindrar för ökad motståndskraft.

Markus, Sebastian och Damian (Daim) är överens om hur de ska bygga. De är noga med bärigheten, deltagare på båtbyggeri- och snickeri-kursen som de är.

Petra, som gjort den här övningen också på andra skolor, såg en skillnad den här gången:
– Ingen nöjde sig med att slarva ihop något som kanske höll en gång, de ville ha broar som faktiskt höll överfart efter överfart.

Oliver och Tobias i djup koncentration…

Yes! Den håller!

Det var förstås ett tavlingsmoment i vem som var först klar med sin bro, och där vann Markus, Sebastian och Daim. Men bägge broarna, av inget annat än papper och tejp, höll perfekt och var starka nog för trafik. Imponerande!

Pimpad bro.

 

Världens finaste idé

Världens finaste idé

Vi pratar vidare med Viola, Rebecca, Johan, Maria, Linn och Kenny som bor i kollektivhuset. Vad är det egentligen som är så bra med att bo i kollektiv?

– Man är aldrig själv. Det finns alltid någon annan i huset och så tycker jag att människan bör leva. Det ska ju inte vara som i Erik Gandinis dokumentär The Swedish Theory of Love. Det där är ju sjukt egentligen, säger Maria.

– Kollektivt boende är världens finaste idé, säger Linn och fortsätter: Här finns ingen jättestor privat sfär. Man behöver lite integritet men att ha människor i sin närhet, att lära sig av det och inte vara så individualistisk utan samsas och samarbeta, det tror jag är viktigt. Det är enkelt att vara individualistisk och få på sitt sätt, men man mår inte bra av det i längden.

– Vi är väldigt olika faktiskt, men har väldigt gott häng. Alla vill att det ska funka. Vi kommer från olika ställen, äter olika och har olika intressen men i grund och botten är ju alla… ja, vi är sjyssta med varandra, säger Maria och Linn fyller i: Alla är snälla! Alla vill varandra väl. Det tycker jag att vi möts i.

– Sen har det funkat väldigt bra med husvärdarna från Bona också. De hjälper oss med större saker som behöver göras på huset och det tycker jag har funkat jättebra, säger Johan. Och det är vi ju glada att höra såklart!

När vi frågar vad de tänker om framtiden så svarar Viola:

– Att vi fortsätter att vara sjyssta mot varandra och att vi bygger ett bra kollektiv så att andra vill komma och bo här sen.

Kenny var inte på plats när vi fotade och intervjuade.

På schemat: hybridbilar och hushållssopor

På schemat: hybridbilar och hushållssopor

Amleset, Ahmad, Timnit, Narim och de andra på etableringskursen har under denna vecka tema ”miljö och återvinning”.
Hybrid- och elbilar har jämförts och elcyklar har studerats på plats i den närliggande cykelaffären.
Olika länders källsortering har jämförts.

Veckan sammanfaller med Coop-ansvar för kursen, vilket innebär skötsel av skolans frukostcafeteria.
På det sättet såg vi ”gröna påsens” väg från köket i Coopet till grovsoprummet på gården innan den slutliga transporten till Tekniska Verkens biogastillverkning i Linköping.

 

 

I fablernas värld

I fablernas värld

Dom har gjort historierna till sina egna, deltagarna på teaterkursen.
I ett ”berättarcafé” på skolan fick resten av skolan ta del av såväl långa som korta, glada och sorgliga berättelser.

Fabler och andra vardagsberättelser handlade det om. I förberedelsearbetet fick de inblandade först spontanberätta för varann, helt enkelt för att väcka berättarlusten.
Sen övades framförande och berättarteknik. Till sist fick alla utmaningen att hitta sin egen personliga berättarton, att helt enkelt göra den valda historien till sin egen.

Teaterklassens lärare Helene Bergström säger att det kan kännas både naket och avslöjande att berätta så här inför andra
– Men alla valde att vara med, de var modiga, säger Helene Bergström.

”Förut vågade jag inte, men här pratar jag”

”Förut vågade jag inte, men här pratar jag”

– Jag har skämts förut när jag gått på föräldramöten och inte vågat öppna munnen. Men här på Bona törs jag mycket, också på svenska, det är bra på alla sätt.

Det säger Suhaila Hammada som liksom Ziad Fashiko går på studieförberedande allmän kurs. De är mycket nöjda med att få skriva lite men prata mycket, på svenska, i klassrummet.

Idag har de just pratat om föräldramöten i klassen och varför det är svårt men också viktigt att komma till möten om barnen på skolan.

– I början var det pinsamt att jag kunde så lite svenska, men det är viktigt att vara med, att höra om till exempel förändringar som ska göras på skolgården, säger Suhaila som har en flicka i sexårsklass och en pojke på åtta år.

Också Ziad verkar gilla sättet att studera på Bona. Just nu arbetar alla i klassen gruppvis med olika teman, det handlar om sånt som arbete, vård, att resa, hus och hem.

– Vi pratar om hur man flyttar, vad som behöver göras – hyra släpvagn, skriva kontrakt, städa. Vi pratar och berättar för varandra, säger Ziad. Han saknar inte sin tidigare skola.

– Där var mer stress, bara läsa och skriva och sen test efter test – man lär sig inte riktigt att prata med svenskar på det sättet, tycker Ziad.

Bägge har märkt att de har många chanser att lära sig bara genom att vara på Bona, språkträningen pågår lika mycket utanför själva lektionen.

– Det är inte bara läraren, man pratar svenska med andra lärare, personal och deltagare i korridoren om praktiska saker hela tiden, det är jättebra, säger Suhaila.

Båda två hoppas de längre fram kunna fortsätta på Bonas allmän kurs på gymnasienivå.

Suhaila siktar på att bli kock och Ziad, som redan jobbat i sex månader som målare i Sverige, hoppas på riktig anställning som målare.

– Men för det behöver jag mer svenska. Jag får ta ett steg i taget, konstaterar Ziad.